Hajen i silltunnan

Uttrycket "hajen i silltunnan" myntades med tanke på det kommunistiska östblock som jagade de västeuropeiska "sillarna" till att bygga ett välfärdssamhälle för medborgarna. Det med syftet att undvika en grogrund för revolutionära socialistiska rörelser.

Ibland kan dock situationen vara den motsatta, hajen är den befolkning som finns i landet som bär på åsikter och föreställningar som är direkt samhällsfarliga och förkastliga. En ledarartikel med bra exempel på det här.

Den svenska smygrasismen är omfattande. Sätt dig i vilket fikarum som helst så dyker den upp. Läs en modern svensk deckare. Sätt dig på vallen plaststolar eller ställ dig bland entusiasterna på den blåmålade eller regngrå betongen. Den finns där. Ibland uttalad:
-Skicka hem han!
-Har han rökt på eller?
-Jävla filmare, det kunde man ju väntat sig.

Men även allt oftare outtalad. Många personer förenklar sin verklighet. Man ger en grupp individer gemensamma egenskaper med grund i deras bakgrund istället för deras individuella egenskaper.

Det av alla exempel på vardagsrasism som jag hatar mest är den vid anställningar. Att sålla bort de namn som inte passar in är lika illa som att ge alla judar en stjärna på sina kläder. Samma tanke, samma resultat.

Det segregerade samhället har sin grund i samhällets struktur. Det handlar då främst om två strukturer. Den socioekonomiska och den etniska.

De människor som kommer till Sverige är ofta inte relativt infödda svenskar rika personer. De har ingen hög utbildning och en liten förmögenhet. Det svenska samhället är ordnat efter en klasstruktur. Enkelt skrivet: De rika människorna bor för sig, umgås med varandra och söker jobb med hjälp av varandra. De personer äger de flesta företagen (via aktier, även utländskt ägande) och framförallt så styr de de flesta företagen från chefspositioner.

Läget är ett annat i de bostadsområden som är billiga att bo i. Här bor fattigare människor, de umgås med varandra, går alltmer i skola med varandra, arbetar eller söker arbete och måste även de söka jobb genom deras personliga nätverk. Deras nätverk skiljer sig av naturliga skäl från de personer som fötts in i den rikare klassen. Människorna arbetar ofta på positioner som inte innbär så mycket inflytande, de är ofta underställda människor från den högre klassen.

Människor med ett mörkt hår och mörk hud är överrepresenterade i den undre klassen. De är fattigare, bor sämre, är arbetslösa i större omfattning och begår fler brott.
Med tanke på deras utgångspunkt då de flyttade till landet är det inte märkligt att de hamnar i den klassen. Det problematiska med vårt samhälle är att det blir allt svårare för deras barn att ta sig till den andra mer inflytelserika klassen. Det gäller även de i underklassen med svenskt ursprung. Samma sak gäller barnen i villorna, det blir allt svårare för dem att misslyckas.

Det byggs murar runt olika karriärvägar. Nätverkens betydelse ökar. Då krävs det kontakter, kontakter kan bara skapas om man träffas. När människor ur olika klasser träffas allt mindre blir det svårare att skapa kontakter.

Utbildning är en annan väg. Friskolor har tyvärr visat sig bli väldigt likriktade i sin rekrytering. Det handlar ofta om gymnasieskolor med rekrytering av akademikerbarn/tjänstmannabarn eller föräldrakooperativ på landsbygden. De skolorna är positiva för individerna men inte för samhället.

Samhället är beroende av att varje individs egenskaper och potential utnyttjas. När individer stängs in i burar av strukturer (klassamhälle och smygrasism) hämmas individernas utveckling.

Statens roll bör vara att bryta sådana strukturer istället för att bygga upp dem. En stat som gör det enklare för individerna att fastna i strukturerna förtjänar avsky från de individer som drabbas negativt och inte släpps in i de mer fördelaktiga gemenskaperna. Samhället mår bra om det tar till vara alla individers potential, det nuvarande styret av staten gynnar bygget av gemenskaper byggda på nätverk.

Istället för att förenkla samverkan över klassgränser och etnicitet motverkas den.

Underklassens söner och döttrar får allt färre vägar upp.

I framtiden lär allt fler på gräset komma från underklassen och allt fler på sittplatserna vara från överklassen. I ett samhälle som med hjälp av staten blir mindre statiskt kan den regngrå betongen åter fyllas av grosshandlarnas misslyckade söner och sittplatserna av städarnas lyckade. Vilka som springer på gräset har mindre betydelse. Är de duktiga fotbollsspelare och ger allt för föreningen kan samtliga elva komma från Burkina Faso. Det har ingen betydelse.

Den dag staten tar sitt ansvar och medborgarna inte söker enkla lösningar får vi det flexibla samhället vi alla vill ha.