Pål the Wall

En Ford Granada i guldlack. Plyschsäten, varmt som satan i luften, ännu varmare i bilen. Klockan är ett en söndag i början av 90-talet.
-Det gäller att åka i tid så man får se uppvärmningen.
Var det snålhet eller genuint fotbollsintresse? En kombination förmodligen.
Har man en far född på 40-talet och uppväxt i Småland håller han antingen på J-södra, Öster, Malmö eller Peking.

Min far valde Öster. Nu för tiden motiverar han det med att de spelade den bästa (läs snyggaste) fotbollen och att de ständiga kvalen mot allsvenskan under 60-talet var så spännande. Min far var likt många andra fäder till yngre östersupportrar på vallen på den legendariska kvalmatchen mot Brage 1967. Öster gick upp i allsvenskan och publiken (forfarande publikrekord) stormade planen. Farsan var inne i omklädningsrummet och tog i hand med några spelare. En historia man fick höra varje resa till Värendsvallen.

För det handlade verkligen om en resa. Tio mil enkel resa i en spartansk Ford Granada med guldlack. Resan dit var alltid längre än den hem, på den tiden var Öster ett urstarkt hemmalag.

Jag som liten pojk hade redan inför vm 90 klippt ut en poster från Buster på vm-laget, den visade segerbilden på laget efter den beryktade segern mot Polen som tog dem till det första mästerskapet på länge.

Postern åkte ner innan turneringen var slut. Matchen mot Costa Rica såg jag inte slutet på, befann mig av någon okänd anledning i en bil så fick bli radio. Varför lämnar man en VM-match? Kan inte komma på varför jag gjorde ett sådant övergrepp mot fotbollen. I vilket fall åkte postern ner dagen efter. Jakten på en ny idol började.

De ständiga resorna till Värendsvallen var kul, man kom ut lite och fick se teknisk och underhållande fotboll. Öster hade verkligen lovande spelskickliga spelare då. Få av dem var med på den nu bortglömda VM-postern. Istället fick jag plugga in namnen på spelarna i Östers programblad. Liatorparn, Ulrik Jansson, Jesper Jansson, Janne Jansson, Hasse Eklund, Christer Persson, Stavros Papadopulos, Paldan, Wibrån, Andreas Bild, senare även Stefan Landberg och Fredrik Bild. En spelare lyste mer än de andra; målvakten Pål Lundin.

Mannen som oftast var med på sportspegeln i TV. En tokigt hög högstanivå, likt en panter slängde han sig och klistrade bollen och så var det straffarna, Pål tog dem alltid. Pål var min första och enda idol. Ravelli var väl kul under VM-94 men han hade svikit, han hade lämnat Öster. Nu för tiden tycker jag det var bra gjort, han lämnade ju plats för Pål. Hasse Backe lär ha sagt att Pål Lundin kunde ha blivit en världsmålvakt. Den potentialen fanns det.

Tyvärr kom en del annat i mellan. Pål var en artist, endast kännare uppskattar sådana. Det sägs att han ett tag hade 70 i räddningsprocent på straffar! Det är en sjuk siffra. Det skulle vara intressant att se statistik på hur många procent av hans insläppta spelmål som rullade in i öppen kasse. Det fanns ju också en baksida hos artisten, han ville ta bollen från motståndarna så tidigt som möjligt. Det blev en del tavlor utanför straffområdet.

Att inte Tommy Svensson med sin österankytning tog ut Pål fler gånger i landslaget har för mig alltid varit en gåta. Förmodligen handlade det om personkemi. Pål passade inte in som andramålvakt. Det hade förmodligen skurit sig med Ravelli. Hade Svensson givit Pål chansen hade Pål blivit något mycket större än 94-lagets målvakter Ravelli, Eriksson och Hedman tillsammans. Han var Sveriges svar på Grobelaar.

I första numret av Offside i år fanns ett oförskämt välskrivet reportage om Pål Lundin. Där finns även tröjan ovan att köpa.