Ett tidsfördriv att dö för

I folksamlingar eller situationer där anonymitet bara är förnamnet har jag funnit en sysselsättning som blir mer och mer njutbar för varje gång. Nu kunde detta slutat hur som helst men den associationen får ni göra själva.

Ta tåget som exempel, ganska svårt att få ögonkontakt, extremt svårt att få kontakt. Vem vill det? Ingen, alla vill titta ut i intet. Bäst är de som inte har med sig något, ska man åka tåg eller buss i mer än en halvtimme behöver man stimuli, så är det bara. Vanligast är gratistidningen, texttv på papper vars innehåll sammanfattas av rubrikerna. Ändå kan personer på bussar eller tåg fokusera sina trötta ögon på en sida under tiotals minuter. Allt för att slippa se sysslolös ut. För det vore ju hemskt? Jag menar vi har ju trots allt betalat både skattepengar och biljett för att någon annan ska köra, då går det ju inte för sig att det ser ut som att vi inte gör något, en göra-kultur har det kallats.

Vad kan man då göra? När man tröttnat på att skrämma bort medpassagerare genom stirrande och överträdanden av den fria zonen på minst 30 centimeter mellan passagerare återstår min favorit, det som kan få timmar att flyga iväg när boken eller kurslitteraturen får ögonlockens tyngd att öka.

Det handlar om personers livshistoria, att konstruera en falsk verklighet. Man börjar längst fram i det utrymme man befinner sig i och går sedan personer för person mot sig själv. Varifrån kommer personen, hur växte den upp, vad jobbar den personen med, gift, husdjur, sportintresse, klädstorlek, skostorlek, eltandborste eller vanlig? Allt ska konstrueras och kartläggas. Det går bygga gigantiska historier med hjälp av ett utseende.

De jag föredrar är inte som man kan tro de lysande stjärnorna, människor med kostym eller dräkt, intelligensproteser som man lätt ser igenom. Inte heller är missbrukaren eller skojaren någon utmaning. Utmaningen ligger i att se individen i den grå massan av helt vanliga Andersson, Karlsson eller Eriksson. Hur hamnade den personen här? Var finns ljuset, det som avviker, tittar man noga ser man alltid någon markör, det kan vara en ovanligt fin gubbkeps, en ny handväska eller varför inte omatchade matkassar. Kupongjägarna är ett eget släkte…

Fotbollsmatcher (eller vad det ska kallas) på vallen är ingen utmaning. 75 procent är män över 40 år med förväntningar som överskrider de flesta andra supportrar. I Växjö är Öster alltid kass, oavsett om man vinner superettan eller går vidare i UEFA-cupen, det var alltid bättre på Stig Svenssons tid. Lik förbannat kommer de 2300 personerna alltid tillbaka, som att hoppet aldrig överger människan. Någon gång per säsong kan man höra att någon spelare gjort något bra MEN något annat är en svaghet hos spelaren. I övrigt är de bara dåliga. Vinsterna beror nästan alltid på dåligt motstånd, Värendsvallen är smålands största psykologmottagning, här får drygt 2000 människor utlopp för aggressioner och en möjlighet att rensa sitt undermedvetna. När det är gjort kan en ny självbild muras upp, jag gör i alla fall mitt jobb i MOTSATS till de där elva överbetalda plattfötterna. Kämpa lite nu för fan! Som att det är det självklaraste i världen.

Man kan undra vart allt missmod tar vägen på vintern, på vintern finns ett spektakel kallat hockey. Där är alla glada eller arga, det gnälliga försvinner eller dolds i discomusik och fokus på hysteriska alfahannar i bås och på isen. I hockey finns psykfallen på isen, i fotboll är de på läktaren. Hockeyläktare består av folk som vill bli underhållna, sport är inte underhållning, underhållning är uppblåsta talangjakter i globen, clowner på cirkus eller Robbie Williams. Fotboll är passion, förälskelse och bedrövelse. Fotboll är levande.

Den 26:e april är det seriepremiär mot Barnarp på Ryavallen.