De flesta känner igen sig i situationen. Du träffar någon du inte sett på ett bra tag och den uppkomna tysta frågan om kram, handslag eller bara ögonkontakt och ett hej, tjena eller hallå.
Jag är generellt sett ingen kramfanatiker. Det ingår liksom inte i den roll jag placeras in i och själv har "valt" att ta. Jag är en utpräglad "Tjena, hallå, hej det var länge sen" person. Ändå är jag av den bestämda uppfattning att den här världen är i behov av mer kramar.
Det går inte ihop, jag vet. Det går att föra samman tanke och handling då jag träffar nya människor i nya sociala miljöer, då kan det vara ett sätt att få förtroende från de nya människorna. Här är jag och jag tillåter beröring. Jag är inte rädd för dig (så länge beröringen inte övergår den befästa men oerhörta informella tre sekunders regeln). När jag träffar gamla bekanta är det däremot helt omöjligt att sära på armarna.
Var kommer mitt motstånd mot kramen ifrån? Svaret är som så ofta uppväxten. I den värld jag befann mig i fram till den sorgliga dag då de vita mössorna så fort blev svarta kramades man, utanför familjen, max två gånger om året. Det var vid eventuella dödsfall, studentutsläpp, seriesegrar (oerhört sällsynta)och kanske vid en födelsedag. I övrigt kramades bara människor som hade ett förhållande till varandra som iallafall någon gång kunde ha haft en stund av kärlek i sig.
Sedan dess har farsoten spridit sig. Det börjar givetvis i medierna, kändisar kramades, kramen blev vanligare än det vänliga ordet i de tusentals avsnitt av dokusåpor som sändes ut till de fula hyreshusen och fantasibefriade villorna. Dokusåporna försvann och ersattes av den nygamla talangjakten.
Jag såg igår de sista avgörande minuterna av Idol i TV4. Mannen vars stolthet snart bara kan sammanfattas med att han inte har släppt Östers IF från sitt hjärta, Peter Jihde, får gestalta hur hårt kramens grepp över TV:s verklighet är.
När resultatet av omröstningen var uppropat lät han som en amfetamin-rusig dating-konsult. Alla SKULLE krama alla. Det handlade om befallningar, först skulle förloraren intervjuas (såg ni MFF-tröjan?), sedan SKULLE mannen som nyss åkt ur en direktsänd tävling krama om medtävlare och familj, vänner med flera. Det hela kändes oerhört falskt, påtvingat och så typiskt för TV4.
Ja jag gnäller. Det är bra med kramar, de ger en större närhet och ett större förtroende mellan människor. Det här förtroendet blir dock lätt falskt, en maffiakram är förmodligen mindre önskvärd än ett ärligt adjö. Här når vi själva kärnan i den här märkliga skriften, kramas gärna men var då ärlig. En Judaskram kan vara tuffare att ta emot än det raka talade beskedet.
Aftonbladet, Röda korset och en stor matvarukedja som inte heter Konsum har dragit igång en välgörenhetskampanj där man auktionerar ut kramar från kända personer. Urvalet av kändisar är minst sagt dåligt med det stora undantaget Magnus Härenstam. Övriga skulle behöva kramarna mer själva. Det intressanta är inte den här utauktioneringen av minst sagt slappa och ytliga kramar utan den
undersökning som Röda korset gjort av svenskars kramvanor.
Det framgår enligt undersökningen att personer mellan 45 och 59 år, boende i glesbygd, med grundskoleutbildning och från Småland (!) är de som har svårast för att krama människor som inte är de egna barnen eller sambo, fru eller man. Den kategorin tillhörde mina föräldrar och nästan hela bekantskapskretsen under min uppväxt.
Kan det möjligen ha något att göra med mitt ofrivilliga obehag mot kramandet? Förmodligen är det så.
Min sambo är en kramare. Det är även hennes familj. Jag gillar tanken, tycker det är rätt att man kramar om en släkting man inte har sett på länge. Ändå finns känslan där hela tiden, det känns konstigt. Känslan går inte att förinta med de argument jag tror på. Övning verkar inte hjälpa. Känslan efteråt är dock att man känner en större närhet till personen. Efteråt känns det helt rätt, själva momentet känns dock som att köra bil i sydeuropa, regler upplöses, en stund av vilsenhet.
Kramar har också fått en annan dimension. Det är ytterst sällan män kramar män, iallafall om det inte är några kvinnor i sällskapet. När kramar görs är de lösa och respektfulla, homofobins svarta skugga skär rakt igenom vardagens fester. En "äkta" manlig kram är hård, fast och lång när det har hänt något väsentligt. Snart är det en ramsa: Dödsfall, Studentexamen, Bröllop, Att bli far, Seriesegrar. Det väsentliga. Den äkta manliga kramens betydelse har inte devalverats.
Den äkta kvinnliga kramen håller dock, iallafall i mina ögon, på att utvecklas mot lätta kyssar a la syd och östeuropa. Det finns ett behov av att förstärka kramandet, de stora ögonblickens betydelse manifesteras av nästa nivå.
För övrigt är Vänsterpartister de som är mest benägna att krama icke närstående personer. Moderater är de som är mest benägna att krama en kollega av motsatt kön. Det säger en hel del om personer med de politiska åsikterna.
För övrigt hoppas jag på en stor gruppkram på vallens gröna matta framåt Oktober 2008.
För övrigt handlade det här inlägget extremt lite om Östers IF från Växjö. Det gör ganska många andra inlägg.
För övrigt kommer bilden från Östers
officiella sida.
